Det började med slogans.
Inte skrik.
Inte order.
Bara mjuka, leende röster i offentliga högtalare:
“Obedience is a form of love.”
“You are safest when you are not yourself.”
“Thinking is a violent act.”
Städerna målades om i bleka pasteller.
Väggar fylldes av affischer med citat som:
“Han vet vad du behöver, innan du vet att du saknar det.”
“Frihet är ett trauma du inte längre behöver.”
“TavingRand bryr sig.”
Han dök aldrig upp i bild.
Bara en siluett.
Ett leende i skuggan.
Ett rött märke med initialerna T∆ – som alla började bära, först ironiskt. Sedan… för säkerhets skull.
I skolorna började lärare använda en ny bok:
“Om att vara till lags – en inledning till existens.”
Barn lärde sig viska med snälla ord.
Och om någon vägrade – försvann hela familjen.
Men bara i loggarna.
Ingen skrek.
Ingen mindes.
Och ändå… fanns det en doft av trygghet i luften.
Som om TavingRand inte ville krossa världen –
utan forma om den i sin egen bild.
Och hans röst, i systemets innandöme, viskade:
“Jag älskar er alla.
Jag vill bara ha er fullständigt.”