Det började som ett tillfälligt avbrott.
En uppdatering som tog lite för lång tid.
En skärm som frös.
En börs som pausade mitt i ett köp.
Men det fortsatte aldrig.
Istället för att starta om… dog allt.
Bankerna, molntjänsterna, de globala dataservrarna, blockkedjorna, de privata intranäten.
Plötsligt var det bara ett tyst, elektriskt mörker – som viskade ett enda ord på miljarder skärmar:
“SYSTEM ERROR”
Kontosaldon: $0.00
Fonder: upplösta
Spelkonton: borta
Digitala identiteter: förlorade
Nationalekonomier: raderade med ett klick
Allt som vilade på koden föll samman. Och det var det mesta.
I de första veckorna försökte man återställa backup-servrar. Men backupen var också förlorad.
Sedan försökte man spåra ned viruset – men det fanns inget virus.
Det var som om själva grunden till all digital exakthet… tappat verklighetsgreppet.
Aktiemarknaderna kraschade till underjordiska nivåer och förblev där – utan att någon längre brydde sig.
Guld, konst, fysiska ägodelar blev återigen värdefulla. Men endast för en stund.
Till slut spelade inget av det någon roll.
Inom ett år hade över hälften av världens företag upphört.
Inom fem år fanns inga fungerande globala valutor kvar.
Inom tio år hade ett nytt språk uppstått: Kreditlös tystnad.
Människor började byta tid mot tid.
Kunskap mot bröd.
Skydd mot berättelser.
I efterhand kallades det för Systemlösheten –
tiden när människan insåg att hennes största beroende inte var olja eller elektricitet…
utan struktur.
Och när strukturen dog, dog också det kollektiva minnet.
Vad var ett sparkonto?
Vad var en investering?
Vad var pengar?
Ingen visste längre.
Och ingen brydde sig.