Utdrag ur “Post-Genetic Event Analysis”, Arkivkod 219.7-Ω
Ingen såg det hända.
Inte först.Det började i fälten — grödor som vissnade i solskenet trots perfekt jord, perfekt vatten. Biologiskt optimerade växter, konstruerade för att motstå allt, vek sig plötsligt som om de sörjde. Majs förlorade sin näringsstruktur. Ris förvandlades till giftigt slagg. Vete började mutera och frigöra sporer som kvävde sina egna rötter.
Vi insåg för sent att något hade brutit sekvensen.
En kedjereaktion spårad till ett sabotage. En nanovirus, ett kodat rop av hämnd från en grupp vi aldrig lyckades identifiera. Det sprängde genstrukturerna vi byggt under decennier. Och när växterna föll, följde djuren. Insekter. Fåglar. Boskap.
Svältens första våg var tyst.Människan följde inte långt efter.
Antibiotikaresistenta bakterier rörde sig fritt i vattenledningarna. Experimentella vacciner från halvfärdiga laboratorier muterade i sina egna bärare. Den mänskliga kroppen blev en fruktbar jord för biologisk innovation vi inte längre styrde.
“Infektionshastighet: exponentiell.”
“Mutation per dygn: 7,3 %.”
“Livsduglighet: fallande.”
Så stod det i de sista rapporterna från WHO:s Genevafäste innan det föll.
Vi kallade det “Biofall” för att vi inte hade något bättre ord för det. Det var inte en krigshandling i traditionell mening. Det var naturens svar på vår arrogans, förstärkt genom vår egen teknik.
De som försökte fly till de gamla arklaboratorierna blev oftast värdar för nya sjukdomar innan de ens hann passera första säkerhetsporten.
Överlevnadsstrategier:
Filtrera varje andetag.
Undvik kött och grönsaker.
Koka vattnet i 17 minuter.
Misstro varje sår, varje feber, varje flämtning från en främling.
Sakta föll de sista biosfärerna. Växthusen i Nya Zeeland. Algerodlingarna i Stillahavsregionen. Laboratorierna i Reykjavik. De föll inte av angrepp — de dog av sig själva, när deras genetiska kod föll isär, som smulor i vinden.
De som överlevde började kalla sig för “de sterila”.
De åt endast konserver från gamla beredskapslager. De byggde små, mobila enheter av lufttäta tält och steriliserade varje objekt de rörde vid.
Vi hörde ibland deras radiosignaler: små, raspiga röster som räknade dagarna mellan varje kontakt.
Ett sådant meddelande:
“Dag 432. Ingen ny infektion. Vi förlorade Mateo igår. Lungorna sviktade. Vi brände kroppen omedelbart. Vidare mot Zon 5. Endast fyra kvar.”
Sedan tystnad.
Det sägs att någonstans, långt i norr, existerar fortfarande ett ark — ett plats där de gamla fröerna, de rena generna, hålls bevarade bakom murar av is och kod.
Men det sägs också att ingen längre kan öppna det. Koderna är glömda. Och isen smälter.
