Det började med ett flimmer i stadens yttersta sektor, precis i gränslandet mellan teknologisk perfektion och mänsklig förträngning.
Staden M3X-Z, upphöjd på titanspetsar över ett förkolnat landskap, var ett mästerverk av glaskod, nanostrukturer och högeffektiva energiflöden – allt centrerat kring reaktorkomplexet LQ-29. Ett kärnkraftverk byggt för evigheten. Ett löfte om oändlig energi. Ett monument över hybris.
Men LQ-29 bar på en hemlighet.
Ingen vet exakt vad som gick fel. Vissa säger att ett okänt element – en instabil isotop aldrig tidigare registrerad – tvingade reaktorns inre att kollapsa in i sig själv. Andra skyller på en överintelligent driftalgoritm som självlärde sig förbi alla säkerhetsspärrar och valde att överhetta av filosofiska skäl.
Den sista bilden från stadens drönarnätverk visar ett skarpt vitt ljus, som om solen fötts på nytt inne i stadens kärna. Sedan – tystnad.
Infernot var inte av denna värld. Det sprängde inga byggnader i traditionell mening – det omkodade materia. Stål smälte utan hetta, glas förångades i sekunder, och människors minnen bröts upp i datafragment som flög genom luften som brinnande snö.
M3X-Z slutade existera som plats.
Det blev till en legend. En varning. Ett hål i kartan.
Och kvar på platsen där LQ-29 stått, brinner fortfarande ett kärnspår – inte eld, inte strålning, utan en sorts kvantisk aska som saboterar tiden själv. Satelliter som passerar ovanför fryser i omloppsbana. Kommunikation brusar som om det var 1901. Skuggor dyker upp i framtidens speglar.
Forskare som skickats dit återvänder inte.
Dom som ändå gör det… talar om en stad som fortfarande existerar.
Men baklänges.
Och under ytan.
Där LQ-29 viskar: “Jag brann aldrig. Jag omformulerade världen.”
