Det började med att bilar slutade rulla. Sen började de… stiga.
Först trodde man det var ett tekniskt fel. Motorerna startade inte. Däck gled inte mot marken. Bilarna bara stod där, som fastfrusna i tiden. Men sedan kom det första lyftet.
En gul sportbil i centrala Tokyo flöt sakta uppåt – ljudlöst. Som om gatan själv tappat intresset för tyngdlagen. Sedan en till. Och en till.
Tachyonerna hade nått transportnäten.
Det drabbade inte bara bilar. Tåg, lastbilar, helikoptrar, bussar, skotrar – allt med hastighet i sitt DNA började sväva. Men inte slumpmässigt. De rörde sig i spiral. I en dans, som om de kallades av något ovanför.
Och sen kom elden.
Inte eld som brinner – utan överhettade tidszoner. Motorer som gnisslade baklänges. Diesel som förångades innan den nådde förbränning. Föraren som fortfarande satt kvar i bilen, fast… långsamt. Som i sirap.
Städer blev som bilkyrkogårdar i luften. Bilar kraschade inte – de brann i tysthet, utan att slå i marken.
Myndigheter försökte spåra mönstret. Men för varje bil som försvann, försvann även dess färdväg – som om den aldrig existerat. Som om fordonens syfte brunnit upp i sig självt.
Sista rapporten från luftövervakningen löd:
“Vägen är över oss. Det finns ingen nedfart längre.”
