Utdrag ur “Total Environmental Collapse Log”, Arkivkod 1009.0-Ω
Vi visste att det skulle komma.
Vi såg siffrorna.
Vi hörde forskarnas varningar eka genom årtionden — ignoranta ekon i politikens tomrum.
Men inget kunde förbereda oss på hur det verkligen skulle bli.
Det började med havet.
Inte som en våg.
Som en vätska som plötsligt vägrade bära liv.
Algblomningar brann grönt längs kusterna.
Miljarder fiskar flöt upp till ytan som en vitnande hinna av död.
Sen kom luften.
Ozonskiktet kollapsade.
UV-strålningen stektes rakt in i ögonen.
Skogar vissnade stående.
Fåglar föll ur luften, som om himlen själv gett upp.
“Koldioxidnivåer: över 1000 ppm.”
“Temperatur: +7°C globalt snitt på 14 månader.”
“Oceanisk syrehalt: katastrofalt låg. Marint liv: 97 % förlorat.”
Plastregn.
Mikrofiberstormar.
Kemikaliesörja som bubblade upp ur gamla marklager.
Hela ekosystem kollapsade i ett slags domino-apokalyps:
När insekterna försvann, dog fåglarna.
När fåglarna dog, svällde gnagarpopulationerna — sen kom sjukdomarna.
Sen kom flugorna.
Matjord blev grå lera.
Floder brann.
Gräset blev svart.
Och människan?
Människan såg det ske.
Och kunde inte förstå det.
För vi hade alltid trott att naturen kunde ta mer.
Att Jorden var ett oändligt skepp.
Men till slut var till och med hon trött.
“Slutsats: planetär biosfär kollapsad. Återhämtningsförmåga: obefintlig inom 100 000 år.”
Det var inte en katastrof.
Det var slutsteget.
Ett avslut skrivet i plast, sot och kvicksilver.
Och när vi stod i stormen av allt vi lämnat efter oss, hördes en sista viskning från Jorden själv:
“Jag höll ut så länge jag kunde.”