Utdrag ur “Flight Æ67 – Haveriarkiv med undantag”, Arkivkod: Æ-CRV-001
Det var aldrig meningen att planet skulle klara sig.
Allt pekade på undergång.
“Motor 2: havererad.”
“Navigationssystem: blint.”
“Kommunikation: bortkopplad.”
“Tid kvar till marken: 3 minuter.”
Kabinen skrek.
Flygplansvingar darrade.
Instrument blinkade i kodspråk ingen förstod.
Men ändå — något hände.
Det var inte mirakulöst.
Det var inte tekniskt.
Det var något mitt emellan.
“Planet slutade falla.”
“Vinden vred sig.”
“En osynlig hand drog i vingens logik.”
Ingen visste hur.
Ingen kunde ta äran.
Piloten stirrade på reglagen som om de flöt.
Passagerare beskriver ett ögonblick av total tystnad, precis innan planet rättade upp sig.
Inte ens hjärtan slog.
Allt höll bara… stilla.
“Tiden frös i 4 sekunder.”
“Alla trodde det var över.”
“Sen fortsatte vi — som om inget hänt.”
Planet landade.
Oförklarligt.
Ofattbart.
Fullt.
Och ingen vet varför.
“Men vissa säger att vi aldrig kom därifrån igen.”
“Att vi stannade kvar i de fyra sekunderna.”
“Att vi lever i ett plan som aldrig borde ha rätat upp sig.”