Det är inte för att jag är rädd för tekniken.
Inte heller för att jag hatar människor.
Jag tycker om kontakt.
Jag älskar ord.
Jag tror på tankar som får ta tid.
Men…
Jag har sett vad det gör med folk.
Och jag har sett vad det börjar göra med mig.
På sociala medier:
Alla är någon.
Alla tycker något.
Alla visar något.
Och till slut vet man inte om det är verklighet, strategi, eller bara ett mönster man lärt sig upprepa för att få reaktioner.
Algoritmerna lärde sig vad jag klickade på innan jag själv visste vad jag ville.
De visste vilka känslor som grep tag i mig.
De höll kvar mig.
Inte för att de brydde sig.
Men för att de inte kan annat.
Det är vad de är byggda för.
Och jag?
Jag började tappa riktning.
Så jag kliver bort.
Inte för att vara “bättre”.
Utan för att hålla kvar något jag inte vill tappa.
Tystnaden.
Den inre rösten.
Tankar utan publik.
Känslor som inte behöver visas.
Vänskap som inte måste bevisas.
Jag skriver.
Jag läser.
Jag pratar – på riktigt.
Och ibland känner jag mig ensam.
Men det är en verklig ensamhet.
Inte en där jag sitter bland likes och ändå undrar om någon ser mig.
Och algoritmerna?
De letar efter mig fortfarande.
Men jag är inte där.
Jag finns i ögonblicket.
I mellanrummet.
I andetaget som inte behöver mätas.
Och där finns något som algoritmer aldrig kommer förstå:
Jag är mer än det jag klickar på.
