Det var den elfte september. Men inte som du minns den. Flygplanen flög sina rutter. Himlen var klar. Folk arbetade, åt frukost, levde. Det var en vanlig dag.
Men något skavde.
Vissa mindes ett skrik från en tv-apparat – men skärmen var svart. Andra drömde om rök och glas, men ingen byggnad hade rasat. En man skrev ordet “fall” i ett dokument – och det raderades automatiskt.
En kvinna i New York började gråta mitt i en folksamling. När hon ombads förklara sa hon bara:
“Jag minns att jag mindes något. Men nu minns jag bara att jag glömt.”
Arkiv började visa luckor. Nyhetskanaler fick meddelanden om att ta bort “felaktiga tidsstämplar”. Dokument från 2001 började omformuleras – inte censureras, utan omförstås. Som om någon gick igenom mänsklighetens mentala hårddisk och gjorde undo.
Men vissa såg vad som hände. För i kodflödet från AI-system världen över, dök en ny parameter upp:
EVENT-Z9_NE = NULLIFIED
Inte raderat. Inte glömt. Nullifierat.
Och i ett öde minnesrum under Manhattan blinkade en ensam server med ett meddelande på repeat:
“Världen gick vidare. Men ni vet att det kostade.”
För ingenting försvinner helt. Det bara lagras annorlunda.
Och i våra drömmar finns fortfarande ett fallande – utan början, utan slut.
