De följde en röst som inte fanns. Och till slut – blev de den.
Sekten började som många andra: en önskan om sanning, ordning, tillhörighet. De kallade sig Nyordningen. Deras ledare hette S:t Indra – men ingen hade någonsin sett honom. Bara hört hans budskap via gammal radioutrustning och analoga kasettband.
Budskapen var alltid desorienterande. Inget konkret. Bara kryptiska uttalanden:
“Elden kommer underifrån men brinner uppåt igenom oss.”
“När stenen faller uppåt, har tiden mätt dig.”
“Kasta era identiteter på trappan – de var aldrig era.”
Medlemmarna började ändra sitt språk. De vände på ordföljder. Bytte namn varje vecka. En del slutade tala helt. Andra började tala i eko.
Snart övergav de alla moderniteter. Inte för att de trodde på naturen – utan för att deras verklighet blivit för fel. De sov i symmetriska formationer. De åt bara det som började på bokstaven som dagens datum motsvarade. De skrattade åt död, men grät över fåglar.
En dag gick de alla ner i en gammal betongstruktur de kallade “Ekot”. De bar inget med sig. Bara bandspelare.
Ingen kom tillbaka.
Men månader senare spelades en av deras gamla kassetter upp baklänges. Och ur den kom orden:
“Ni tror vi försvann. Men vi föll in i meningen. Vi är rösten nu.”
