Det börjar aldrig med något stort. Bara en liten förskjutning. Någon ropar ditt namn, men ingen är där. Ditt tangentbord har ett “z” där “y” brukade vara. Lampan blinkar en gång för mycket.
Sen kommer stegen. I hallen. Fast du bor ensam. Din spegelbild står kvar en halv sekund för länge. Och det är alltid tyst precis innan telefonen ringer – men den gör det aldrig.
Folk börjar se dig annorlunda. Inte fientligt. Bara… som om de vet något du inte gör. Du hör skratt i bakgrunden när du går förbi folk som inte ler. Din chef frågar hur du mår – men han blinkar inte under hela samtalet.
Posten börjar innehålla brev till någon med ditt namn, men annan handstil. Ditt hem luktar av något du inte äger. Det är alltid en skugga i ögonvrån, men bara när du är ensam.
Till slut säger du till. “Något är fel.” Och svaret blir alltid:
“Vi vet.”
Du försöker sova, men drömmer bara om ditt eget hem – exakt som det är – men med möblerna på fel plats. Du försöker duscha, men vattenstrålen viskar ord du inte förstår. Du öppnar ett fönster – och där ute står du själv. Stirrar tillbaka. Leende. Blödande från öronen.
Du börjar ifrågasätta tiden. Minnet. Ditt namn.
Du tappar orden.
Och i ett sjukhus ingen känner till, fylls ett formulär i:
“Patient erkänner att verkligheten inte längre är stabil. Får nu se.”
Sedan börjar den verkliga behandlingen.
För det som drev dig till vansinne…
var aldrig av misstag.
