Som vuxen hade Hallgrim lärt sig att tala vackert.
Han visste hur man log utan att mena det, hur man lyssnade utan att höra – och framför allt:
hur man styrde utan att verka styra.
Hans närvaro kändes trygg för många.
Men det var en illusion, noggrant konstruerad som ett fängelse utan galler.
När han kom till mentalsjukhuset som chef var det ingen som protesterade.
Han verkade kompetent.
Erfaren.
Rationell.
Men under ytan fanns en plan.
Han ville inte vårda.
Han ville utforska.
Och inte patienterna – utan maktens gränser.
Hur långt kunde han gå utan att någon sa ifrån?
Hur mycket kunde han forma en människa innan hen inte längre visste vem hen var?
För Hallgrim var varje patient en spegel, ett försök att förstå vad han själv blivit.
Men det han såg, tålde han inte.
Så han gjorde det han alltid gjort: han kontrollerade det han inte kunde hantera.
Han skapade ”behandlingsprogram” som bröt ned identitet.
Han ordinerade läkemedel utan klinisk grund – bara för att studera reaktionen.
Han placerade vissa patienter i totalt sensoriskt mörker.
”För att se vad själen gör utan intryck,” skrev han i en journal.
När någon ifrågasatte honom, slog han om.
Charm. Logik.
Slarviga leenden.
Och ibland: rena hot.
Men det värsta var kanske att han inte såg sig själv som ond.
Han såg sig som konsekvent.
Som en person som gör det andra inte vågar – i vetenskapens namn.
Men nätterna var annorlunda.
För ibland… bara ibland…
så vaknade Hallgrim kallsvettig.
Och i mörkret såg han inte laboratorier, journaler eller makt.
Han såg bara ett barn i ett hörn.
Med armarna om benen.
Med ögon som inte förstått varför det blivit lämnat till kylan.
Men han trängde bort bilden.
Som alltid.
Och nästa morgon justerade han doseringen för ”Patient 12”.
För att bevisa att känslor är en svaghet.
Och svaghet – det är det enda han inte tillåter längre.
