Det exploderade inte. Det… upphörde att röra sig.
I flera år hade man jagat antimateria. Små mängder, svåra att fånga, farliga att förvara. Men vad ingen visste var att naturen själv hade börjat samla på sig. Inte i partikelfällor, utan i zoner – subtila, nästan omärkliga… tills de blev aktiva.
När den första zonen aktiverades, stannade tiden. Inte för alltid – bara i ett rum. Ett torg i Buenos Aires frös mitt i rusningstrafik. Bilar stod i luften. Människor i steg. Duvor i vingslag. Och ändå fanns inga barriärer. Man kunde gå runt zonen, men aldrig i den.
Antimaterian hade inte exploderat. Den hade skapat stillstånd. Bokstavligen.
Allt som rörde sig… slutade vara definierat. Inte dött. Bara fast i en kvantvibration som vägrade kollapsa.
Fler zoner dök upp. I fabriker. I skogar. I hjärnor.
Sömngångare fastnade mitt i ett steg. Tågfronter slutade existera där de mötte luften. Musikinstrument gick inte längre att spela – strängarna vibrerade aldrig.
Vetenskapen talade om absolut jämnvikt. En punkt där all rörelse och all motsats neutraliseras.
Och till sist sa en kvantfysiker med tom blick:
“Antimateria är inte förintelse. Det är ett val att inte delta.”
