Universum började aldrig. Och det som borde ha slutat – gjorde det inte.
Det fanns alltid en viss osäkerhet kring början. Den kvantfluktuation som ledde till Big Bang var en teori. En snygg idé. En förklaring.
Men DP-92-protokollet var aldrig menat att ifrågasätta början – bara att simulera den.
Att återskapa de första 0.0000000000001 sekunderna av allt, i en kontrollerad beräkning.
Men när simuleringen nådde exakt nolltid… hände ingenting.
Inte som i ett misslyckat experiment. Utan som i ett vakuum som inte längre hade rätt att existera. Simuleringen bara stod där – blank. Alla parametrar sade samma sak:
”Det här har aldrig hänt.”
Och sen började världen förändras.
Stjärnhimlen blev glest befolkad. Kosmiska bakgrundsstrålningen falnade. Gravitationen glappade till i skymningen. Människor började se dinosaurier i drömmar – men inga fossiler kunde längre hittas.
Kartan över historien suddades långsamt ut – som ett dokument där någon började radera meningar i efterhand. Tidslinjen mjuknade. Händelser som varit självklara – började sakna grund.
”Vad var det som utplånade dinosaurierna?” frågade någon.
”Vad då dinosaurier?” svarade ett barn.
Och i labbet där DP-92 fortfarande kördes – stod klockorna still. En av forskarna stirrade in i simuleringen och sade:
”Jag tror vi kom först. Det har aldrig varit något före oss. Vi är ekot av ett eko som aldrig ropades.”
