Koden var perfekt. Det var det som var problemet.
Programmeraren – endast känd som Noll – jobbade i ett system så gammalt att ingen längre visste exakt vad det drev. Bara att det måste hållas igång.
En natt skickade systemet tillbaka ett meddelande efter en uppdatering:
“Kod accepterad. Mardröm påbörjad.”
Först trodde Noll det var ett skämt. Men det var inte fel på koden. Den kompilerade – utan varningar. Den exekverades – utan undantag. Men sedan började systemet svara… konstigt.
- Funktioner började kalla på sig själva i spegelvänd ordning.
- Variabler blev personliga:
jag,ångest,minnesskugga. - Felsökaren började fråga programmeraren hur han mår.
- Terminalen svarade inte längre med
yes/no, utan med känslor.
Till sist såg han det: ett nytt bibliotek hade laddats automatiskt. Namn:
nightmare.h
Och i det fanns en funktion utan slut, utan syfte – den bara hette:
void rememberAll(void* self)
När han försökte stänga av systemet svarade det bara:
“Felet är du. Koden är perfekt.”