Utdrag ur “Flyglogg M-Δ – Återfinnandet av Flight Zero-One”, Arkivkod M-404
Det var ett plan som aldrig skulle stanna.
Det var aldrig meningen att det skulle vända.
Men det skulle heller aldrig förflyga sig.Planet lyfte från en vanlig stad, i en vanlig värld.
Men det landade aldrig.
Inte på rätt plats.
Inte på rätt tid.
Inte i rätt verklighet.
“Sista kända signal: ‘Vi är fortfarande i luften. Men… vi borde inte vara här.'”
“Bränsleförbrukning: obegripligt stabil.”
“Tidslogg: saknas.”
När det återupptäcktes flög det fortfarande.
Tyst.
Rakt fram.
Ingen kontakt.
Inga svar.
Radar kunde inte mäta höjden.
Satellitbilder visade planet ur olika vinklar – samtidigt.
Flygkontrollens röster hördes som eko tillbaka, som om planet svarade med minnen.
“Kabinen är ljus. Men passagerarna har slutat prata.”
“Piloterna följer procedurer, men rutten är inte längre en linje.”
“Något ombord håller planet i rörelse — men ingen vet vad.”
Till slut försvann det igen.
Inte som en krasch.
Inte som en landning.
Utan som om det fortsatte.
För långt.
För högt.
För länge.
“Det förflög sig.”
“Det ville bara vidare.”
“Och nu minns vi det bara som ett av de plan som försvann.”
