Först försvann djupet.
Bilar blev platta.
Byggnader liknade kulisser.
Människor kunde inte längre skilja på vad som var framför eller bakom – bara ovanför eller intill.
Sedan försvann höjden.
Alla steg blev glidningar.
Inget kunde längre “stå upp” – för upp fanns inte.
Sängar blev ytor, stolar blev streck.
Till slut började även tiden… skava.
Inte för att den tog slut.
Utan för att den inte längre hade någon plats att vara i.
Klockor tickade, men varje slag landade i samma punkt.
Folk pratade, men samtalen staplades i ett tunt lager ovanpå varandra –
utan början, mitt eller slut.
Forskare sa att verkligheten hade krympt.
Inte i storlek – i mångfald.
“Vi lever i en värld utan perspektiv.
Vi ser – men vi ser inget förhållande.
Bara närvaro, utan förankring.”
Till sist var det bara två riktningar kvar:
inåt och inte.
Människor försvann inte.
De… slutade ta plats.
Som om de var teckningar på ett papper som blivit suddade – men där konturerna ännu vibrerade svagt.
Och i detta tunna, bleka universum –
ett sista meddelande från något vi aldrig hann förstå:
“För många lager har tagits bort.
Vi ber om ursäkt. Det fanns aldrig en backup.”