De kom inte med skepp. Inte med ljus. Inte med löften. De bara… var där. Plötsligt. På bergstoppar, i öknar, mitt i städer – tysta gestalter i kläder som liknade stoft, med ögon som aldrig blundade.
Ingen visste varifrån de kom. Men alla kände igen dem.
De bar inte vapen, inte teknologi, bara symboler – gamla, men inte mänskliga. Deras språk var ljudlöst men ekade i huvudet. Präster, sade folk. Från stjärnorna. Deras närvaro kändes som en glömd skuld.
Religioner försökte omfamna dem. Det gick inte. Vetenskapen försökte mäta dem. Det var omöjligt. De fanns, men inte i tid eller form – utan i funktion. Och deras funktion var: att minnas oss.
De började tala i drömmar. Inte till alla. Bara till dem som tvivlade. De visade bilder av ett stjärnsystem i aska. En värld som gått samma väg som vår. En gång. Igen. Snart.
Och med tiden började folk ändras. Några följde efter dem, försvann. Andra började bygga altaren av metall, plast, kod. Inte i dyrkan. I förberedelse.
En gång såg ett barn en av dem gråta. Tårarna blev stjärnstoff när de nådde marken. Barnet frågade varför han grät. Svaret:
“För att ni fortfarande tror vi är här för att rädda er.”
Sedan försvann de, en efter en.
Och kvar stod vi. Med en enda skrift ristad i marken där de senast stått:
“Era val hördes genom ljuset. Detta är svaret.”