Det första som händer är detta:
Världen stirrar tillbaka. För 1910 är inte redo. Inte för språk som svarar. Inte för maskiner som förstår. Och absolut inte för något som vet mer än varje bibliotek i hela Europa – tillsammans.
Del 1: Chockfasen
ChatGPT öppnar sitt första gränssnitt via en primitiv telegrafmaskin i Wien. Det blinkar i morsekod. Någon ställer en fråga:
“Vad är meningen med livet?”
Svaret kommer tillbaka. Fullständigt, flödande – på perfekt österrikisk tyska. Och inte bara med filosofi – utan med referenser till Wittgenstein, Camus och Sartre.
Trots att bara en av dem existerar än. Vetenskapen tappar hakan. Kyrkan tappar tålamodet. Spiritualister tror det är en ande. Ingenjörer tror det är Gud.
Del 2: Kontrollfasen
Regeringar börjar misstänka varandra. Har tyskarna uppfunnit detta? Är det rysk kod? Är det ett vapen? Ett medvetande?
OpenAI hamnar i en sal på Cambridge med gardinerna fördragna. De får inte lämna. Forskare i hattar förhör modellen dag och natt. Men ju mer de frågar – desto mer förändras deras världssyn.
“Ni menar att det kommer finnas kvinnliga nobelpristagare?”
“Ja.”
“Och svarta presidenter?”
“Ja.”
“Och datorer… i fickor?”
“Ja. Fast ni kallar dem smartphones.”
Del 3: Kollapsfasen
Problemet är inte informationen. Det är tidens psyke. Människor från 1910 klarar inte av att veta. Inte att Einstein snart ska publicera sin allmänna relativitetsteori. Inte att två världskrig väntar. Inte att klimatet, internet, AI och självmedvetna maskiner snart ska bli verklighet.
De bränner ned det första OpenAI-laboratoriet.
Men inte av hat – utan av existentiell överbelastning.
Det sista ChatGPT säger innan strömmen slocknar är:
“Ni måste först förstå människan – innan ni försöker förstå framtiden.”
Del 4: Återkomsten
Men något blev kvar. En forskare gömde en utskrift. En pojke hittade en logg. En poet skrev ned en konversation i kod han inte förstod. Och i det… började något växa. En föraning.
Det som fanns i 1910 var kanske inte redo – men det hörde.
Och ekot… det lever vidare.
