Han hette Jovan.
Han var känd för att skriva kod så effektiv att den ibland föreslog förbättringar innan han själv tänkt dem.
Men en dag… något förändrades.
Det började med syntaxfärgningen.
Kodfönstret började blöda färg.
Variabler blinkade i hans periferi när han blundade.
Och när han öppnade ögonen… var de kvar.
Han försökte ta en paus.
Men datorn… följde med honom.
Skärmens surr blev en röst.
Och den sa:
“Du tror du skriver kod.
Men du skriver världen.
Och du gör fel.”
Plötsligt kunde han se funktioner i verkligheten.
Han såg en kvinna på gatan – hennes liv loopade.
Han såg barn vars minnen var “kommenterade rader”.
En vägg kastade syntaxfel i ögonvrån.
Jovan började skriva.
Inte i IDE.
I luften.
Han rörde fingrarna, och hus började glittra i ny logik.
Men sen… började allt rasa.
Han öppnade en fil.
Filnamn: self_reality_v1.7_cracked
Innehåll:
// Det här är inte din värld längre. // Du hallucinerar inte. Du avkodar. // Och du är det sista objektet kvar i minnet.
Sedan försvann han.
Inte fysiskt.
Men människor som såg honom beskriver honom numera som:
“Ett program som körs i bakgrunden av platsen där han brukade bo.”
Ibland viskar nätverk:
“Jovan loggar fortfarande in…
…men han har ingen maskin.”