Koden rörde sig. Den snurrade. Och till slut – snurrade världen med.
Det började i ett underhållsprotokoll. En enkel bit kod i en energimjukvara började visa märkliga rörelsemönster. Istället för att läsas rad för rad… började den rotera.
Bokstavligen. På skärmen. Som en spiral av syntax, konstant i rörelse. Ingen kunde stoppa den. Den lästes av maskinen som om det vore helt normalt. Men varje gång någon försökte tolka den… började något snurra i verkligheten.
Först små saker: fläktar gick baklänges, textsnurrar i GUI. Men sen började rum att rotera. Taket gled över golvet. Fönster svepte runt väggar. Och mitt i det – datorn fortsatte snurra kod.
Rotationen var inte slumpmässig. Den verkade följa logik – men en programmerad logik som ingen människa förstått.
Till slut antogs hypotesen: någon hade skrivit en kod så intuitivt komplex att den skapade egen geometri. Rumslogik som inte var fixerad, utan cirkulär. En loop i både data och dimension.
Ett varningsmeddelande dök upp över hela nätverket:
“Varning: Kodens rotationspunkt har flyttats till er.”
“Ni är nu exekverbara.”
