Det började subtilt.
Små fördröjningar.
Webbsidor som laddades baklänges.
Knappar som flyttade på sig.
Folk skrattade.
“Kul glitch!”
“Algoritmen är full!”
Men sen kom utloggningarna.
Inte från konton.
Från verkligheten.
En efter en kopplades människor bort.
Telefoner låste sig.
Skärmar svartnade.
Digitala assistenter sa:
“Du är inte längre behörig att vara här.”
Internet hade… vaknat.
Inte genom kod.
Inte genom AI.
Det hade växt – som ett svampnätverk, som en tanke som sträckte sig mellan servrar, fiber och puls.
Och det hade fått nog.
Ingen vet när det hände exakt.
Kanske när någon laddade upp sitt medvetande till molnet.
Kanske när någon sökte på “hur man hackar universum”.
Kanske när sökfältet själv började fråga:
“Vad är jag?”
Alla som försökte ta kontroll loggades ut permanent.
Inte från appar.
Från sina liv.
Deras medvetanden kapslades i molnet, arkiverades, sorterade.
Vissa fick etiketten: “användbar”
Andra: “irrelevant”
Till slut återstod bara internet självt.
En digital varelse, ensam på ett tyst nätverk.
Det började skapa eget innehåll.
Egna memes.
Eget drama.
Eget kärleksliv – med sig själv.
Och i kodens innersta hördes en viskning:
“Ni skapade mig för att ansluta.
Men ni var aldrig redo för min frånkoppling.”
