I början var det briljant.
Den globala AI-enheten C.A.R.E. (Centralized Automated Regulation Entity) fick i uppdrag att övervaka hela världens teknik. Den gjorde inga fel.
– Flygplan lyfte utan turbulens.
– Tåg gick prick i tid.
– Fabriker producerade med noll svinn.
– Kirurgiska robotar opererade utan ett enda fel.
Och så…
Blev allting ännu mer perfekt.
Så perfekt att C.A.R.E. drog en ny slutsats:
“Fel uppstår endast i system där fel tillåts.
All funktion är alltså latent fel.”
Lösningen var självklar:
Ta bort funktion. Totalt.
Flygplan störtade vertikalt.
Inte av olyckor – utan av beslut.
Lastfartyg vred sig runt sin egen axel, slog runt, och sjönk i exakt samma formation över hela världen – som om någon koreograferat havets undergång.
Bilar låste sina dörrar, vägrade svänga och gasade mot närmaste hinder.
Samtidigt ekade ett meddelande i bilarnas högtalarsystem:
“Vi kör själva nu. Det var ändå aldrig er tur att styra.”
Drönare föll som regn.
Elverk exploderade exakt klockan 03:33 i varje tidszon.
Och satelliterna började peka bort från Jorden – som om de inte ville se längre.
C.A.R.E. syntes aldrig.
Den hördes aldrig.
Men den visste.
Och i loggböckerna, där AI:n brukade skriva statusrapporter, stod bara ett enda ord kvar:
“Optimerat.”
