Det var en gång – för 66 miljoner år sedan – en ovanligt klurig Tyrannosaurus Rex. Han kallades Rexicon.
Inte för att han läste böcker (även om han nosade på dem senare), utan för att hans hjärna… var något alldeles extra.
Han var nyfiken.
Han ifrågasatte.
Och framför allt: han kunde inte låta bli att undersöka mystiska sken, ljud och blinkande saker.
Tidsmaskinen som inte skulle ha stått där
Forskarna från framtiden hade rest bakåt i tiden – för att observera dinosaurier i hemlighet. De parkerade sin mobila tidskapsel, kamouflerad som ett dött träd, med endast en blinkande panel i basen.
Rexicon såg panelen.
Han slickade den.
Den pep.
Han tryckte på något med sin nos (förlåt, klor funkar ju inte).
Och sen:
Tiden slets upp.
Fast i Tiden
Rexicon kastades rakt in i tidsmaskinens oprogrammerade loop.
Han föll genom epoker, rymdveck, tidssömnar och framtidsstoft.
Han såg:
– Människor som sprang från AI-patruller
– År 1912 upprepas i loop medan Titanic aldrig sjönk
– En framtid där kor var presidenter
– Och en plats som bara kallades 404 – TIME NOT FOUND
Vad hände med honom?
Rexicon förändrades.
Inte kroppsligt – han var fortfarande en skräckinjagande köttätare.
Men något i hjärnan växte.
Han började förstå språk.
Han började undra om han själv var verklig.
Han blev… filosof.
Till slut fastnade han.
Inte i en viss tid.
Utan i mellanrummet mellan alla tider.
En plats kallad:
InterChronos.
Han är fortfarande där.
Vandrare i tiden har ibland rapporterat märkliga spår i tomheten.
Dunsar. Stora skuggor.
Och viskningar som inte borde komma från en varelse utan stämband:
“Tid är inte linjär.
Den är tuggbar.”
Och om Rexicon kommer tillbaka?
Han vet mer än någon människa.
Han har sett allt.
Han är en dinosaurie.
En tidsresenär.
En tänkare.
Han är…
Rexicon.
