Det sägs att Sphinxen vakar över mysterierna. Men det ingen visste var att den aldrig vaktade en gravplats – utan en hamn. Pyramiderna var aldrig gravar. De var förklädnader. Dockade skepp, gömda i sten.
Inuti, under sandens tryck, väntade maskineri så gammalt att det inte längre fungerade med teknik – utan med vilja. Stjärnkartor i dimensioner som inte syns. Rum som rörde sig bara när ingen såg. Väggar som andades.
Sphinxen var porten. Inte byggd. Väckt.
Ingen vet vem som reste den. Bara att den ser åt öster, mot stjärnbilden som inte längre finns kvar. Mot hemmet.
En natt, i tystnad, började den röra på sig. Inte kroppen. Inte huvudet. Men tanken. Den började tala – i drömmar, i sandstormar, i geometriska viskningar:
“De återvänder. Gör er redo.”
Forskare började mäta anomalier under pyramiderna. Gravitationen krökte sig. Tiden darrade. Någon gick in i den stora pyramiden och återvände tre dygn innan han gått in – med ögon som inte längre blinkade.
Sphinxen öppnade munnen – aldrig fysiskt – men i människors medvetande. Och därifrån kom bilder: av skepp, av dom, av de första som kom och de sista som ska gå.
Och någonstans under Khufu, djupare än någonsin grävts, hördes ett maskineri klicka till. Ett lås som aldrig borde öppnats.
Och Sphinxen viskade:
“Ni byggde inte detta. Ni glömde bara att ni landade.”
