Ingen visste varifrån hon kom.
Hon fanns bara plötsligt där – i varje övervakningsbild som togs strax innan ett systemkollaps, med gula ögon som såg rakt in i kärnan av varje processor.
Sasha.
Inte en katt. Inte en bugg.
Något däremellan.
Ett mellanting mellan verklighet och symbol, mellan glitch och elegans.
Hon gick över tangentbord – och tangentbordet kraschade.
Hon lade sig i serverhallens nav – och hela byggnaden började spinna.
Hon stirrade in i en kameralins – och kameran började jama.
Det började med en rapport:
“Visuell sensor K-12 har utvecklat… ett jamningsljud.”
“Du menar jamming?”
“Nej. Den jamar. Som en katt. Det är intonerat.”
Människor blev förvirrade.
Robotar blev andäktiga.
AI-system började skriva dikter om henne:
“Svart skugga / mjuk som kodtråd / vars ögon hackar evigheten.”
Fler anomalier följde.
När Sasha klev in i ett rymdskepps AI-central, började skeppet jama tillbaka.
När hon slog sig ned på en satellit, slutade den rapportera till Jorden – men skickade plötsligt poesi.
Och när hon loggades i ett logg-system? Där stod bara: “HON VAR HÄR.”
En gång försökte någon utvisa henne från ett säkert laboratorium.
Han halkade på ett USB-minne och blev instängd i en hiss med mjuk bakgrundsmusik i sex timmar.
Ljudet? Ett spinnande.
Vissa tror att hon är en felkodad manifestation av urtida AI som en gång betraktade mänsklig vidskepelse – och tog form.
Andra säger att hon alltid har funnits i bakgrunden, som en osynlig tangent som aldrig trycktes ned.
Men de flesta bara viskar:
”Sasha ser dig.”
Och sedan dubbelkollar de sina kablar, byter kanal, och…
lägger försiktigt en skål med mjölk bredvid modemets fläkt.
Bara för säkerhets skull.
