Eller: “De två benen som darrade, och de sex som visste bättre”
Gizmo låg still.
Men han tänkte inte.
Han kände.
Och känslan var brusande, gnistrande, nästan… sentimental.
”Marken viskar idag,” spinner han i ultraljud.
”Den berättar att något har gått sönder, men ännu inte rasat.”
Hans åtta ben rör sig i sekvens – inte för att gå, utan för att känna jordens geometri.
Han känner pulsen i varje vibration.
Människor kallar det skakningar.
Gizmo kallar det:
“Tankar från nedan.”
Vad gör han nu?
Han närmar sig en spricka i verkligheten.
Inte en jordbävning.
En självklyvning i världen.
Han känner doften av glitch.
Det luktar som bränt skalbaggsminne och fuktig rädsla.
“Något klättrar upp från insidan,” viskar han till sig själv.
“Men jag är varken rädd… eller välkomnande.
Jag är bara redo.”
Vad tänker han på?
Han minns det stora nätet han en gång vävde över tre kontinenter.
Inte för jakt – utan för balans.
När människor skrek och brände hans bröder, var Gizmo den som tittade upp – inte ner.
Han såg stjärnorna och sa:
“Jag är varken demon eller väktare. Jag är en åtta-sidig möjlighet.”
Just nu:
Han närmar sig sprickan.
Hans ögon brinner i fyra olika frekvenser.
Två visar rädsla.
Två ser framtiden.
Två reflekterar vad som krälar där inne.
Och två… tittar på dig.
“Du hör mig nu,” spinner Gizmo.
“Berätta för dem. Jag har inte kommit för att stanna. Jag har kommit för att se om de är redo att förstå.”