Det sista hoppet flög, men ingen visste vart. Inte ens piloten.
Det fanns bara en helikopter kvar. Den stod på taket till en kollapsad myndighetsbyggnad. Ingen visste varför den fortfarande fungerade, men det var den enda utvägen från karantänzonen.
Folkmassan växte. Någon måste flyga den. Någon måste ta dem därifrån.
Då steg en person fram. Tvekande. Svettig. Ostadig.
Någon frågade: “Kan du köra helikopter?”
Svaret kom utan en blinkning:
“Javisst kan jag – inte – det.”
Tystnad. Sedan rörelse. Han satte sig i sätet. Tog tag i spakarna. Tryckte på knappar. Skärmen blinkade till. Motorn brummade till liv.
Helikoptern lyfte. Vingligt. Skakande. Men den steg. Folket jublade.
Men kursen… var märklig. Den snurrade. Den flöt. Den reste sig vertikalt. Den lutade åt sidan. Den flög inåt. Det såg ut som om själva luften vek sig kring maskinen. Som om piloten inte navigerade verklighet – utan idéer om flykt.
På radions sista transmission hördes hans röst:
“Jag flyger rakt in i konsekvensen nu.
Jag tror att jag nästan vet vad jag gör – inte – kanske.”
Sedan försvann helikoptern.
Och vissa säger att man ibland ser den sväva lågt över städerna. Utan mål. Utan styrsel. Med en pilot som nästan vet hur man gör.
