Han hette Hallgrim, eller något liknande. Inget efternamn, ingen adress. Bara ett arbetsrum med metallgolv, ett skrivbord utan papper – och ögon som aldrig log, men alltid såg.
Patienterna kallade honom “Doktorn” med stort D. Inte av respekt. Av fruktan. Han hade en förmåga att känna vad som skrämde dem – inte bara på ytan, utan på djupet. En man som fruktade nålar fick istället total tystnad. En kvinna som hatade beröring fick sin kropp kartlagd med långsamhet.
Hallgrim sade alltid:
“Smärta är inte det viktiga. Det är väntan på smärta som formar själen.”
Sjukhuset han arbetade på var inte registrerat. Inga patienter skrevs ut. Inga rapporter skickades. Men ändå kom nya in varje vecka – i rullstol, på bår, i kedjor.
Behandlingen var aldrig densamma. Vissa fick höra sina egna tankar i högtalare. Andra fick se inspelningar av sig själva – men från vinklar som inte borde finnas. Någon fick en spegel limmad över ögonen och tvingades se sitt ansikte utan paus i sju dygn.
Hallgrim log aldrig. Men han antecknade. Alltid. Med en penna utan bläck, i en bok som aldrig fylldes.
En gång frågade en patient varför han gjorde det. Läkaren svarade:
“Jag är inte här för att bota dig. Jag är här för att visa dig vem som redan skadar dig – inifrån.”
När patienten skrek, höjde Hallgrim handen – och världen frös i rörelse.
Tystnaden klippte verkligheten i två delar.
Sedan började behandlingen om – från början.
