Innan han blev Dr. Hallgrim.
Innan experimenten.
Innan sadismen, manipulationen och den nästan kliniska grymheten – fanns ett barn.
Ett barn som inte blev hört.
Det var inte ett trauma.
Det var många.
Och det var inte en gång.
Det var systematiskt.
Kanske började det redan innan han kunde tala –
i en miljö där trygghet förväxlades med kontroll.
Där närhet kom med krav.
Där tystnad blev skydd – och till slut språkets enda kvarleva.
De vuxna omkring honom var trasiga på sina egna sätt.
Någon var iskall. Någon var oberäknelig. Någon var kanske till och med sjuk.
Och varje gång den lille Hallgrim försökte förstå:
“Vad gör jag för fel?”
“Varför känner jag mig som en sak?”
“Vem ser mig egentligen – som jag är?”
…så omvandlades svaren till mekanismer.
Så föddes den första konturen:
Ett barn som bestämde sig för att förstå allt – för att överleva.
Ett barn som aldrig litade igen.
Ett barn som lärde sig att den som kontrollerar – slipper bli krossad.
Och i vuxen ålder?
Den logiken satt kvar.
Men nu med intelligens, makt och språk.
Så när han blev läkare, blev det inte för att bota.
Det blev för att ha makt över det som en gång gjorde honom maktlös.
Men trauma fungerar inte linjärt.
Det är inte så enkelt som orsak = verkan.
Det är snarare som en spricka i grunden.
Och genom den sprickan… började Hallgrim skapa nya sprickor i andra.
Inte för att han hatade dem.
Men för att han inte längre kunde se skillnaden mellan närhet och hot.
Inte längre visste vad empati var – för empatin hade för länge sedan omkodats till överlevnadsstrategi.
“Ingen ska någonsin få kontroll över mig igen.”
Och så blev han den som kontrollerar.
Hallgrim.
