I en annan tidslinje.
I ett annat universum.
På planeten Abydos, där sanden viskar i geometriska mönster och stjärnorna formar sig efter ens drömmar –
där levde ett folk vars historia var skriven i sten, men vars framtid alltid grävdes upp ur glömda gravar.
Abydos var en värld av solbrända kupoler, drömmande obelisker och levande hieroglyfer som ibland bytte plats om ingen såg på.
Men en dag började marken sjunga.
Inte med ord – utan med en låg, pulserande ton som steg från djupet av planetens sandkropp.
Först kall.
Sedan varmare.
Sedan så het att luftens verklighet började skälva.
Överhettning.
Glitch i gravitation.
Sanden började resa sig.
Och natten försvann i flera veckor.
Folk insåg: någonting hade väckts, och nu var själva ytan osäker.
Det fanns bara en plats kvar –
ett av de stora templen, långt ute i öknen.
Templet kallades Kher-Sekht.
Ett namn som betyder:
“Stenens andetag före solens sista viskning.”
Det var inte byggt.
Det var väntat.
Det hade funnits där före all arkitektur.
Och nu skulle det inhysa en hel civilisation.
Människor, nomader, klaner och drömbärare fördes dit i karavaner av tystnad.
Ingen visste exakt hur templet såg ut inifrån – för det visade sig olika för alla.
Vissa såg en evig trädgård av stenskulpturer som viskade namn på glömda släktingar.
Andra vandrade i spegelkorridorer där framtiden visade sig som sandfall i omöjliga formationer.
Några gick vilse i salar där väggarna svarade på känslor med ljus.
Templet andades in dem.
Och ingen gick ut igen.
Men man hör fortfarande ljud ibland, ute i sandstormens öga.
Som fotsteg.
Som bön.
Som minnen.
Och i ett hörn av templet, inristat i en pelare som inte fanns dagen innan, stod följande inskrift:
“Det här var menat att ske. Just här. Just nu.”
